Igår tvingade jag ut Johan på en långpromenad. Jätteskönt! Dock körde han med utpressning och jag fick lova att om han följde med ut så ska jag springa idag. Så nu ska jag snöra på mig mina skor och ge mig ut. Blir ett varv längs Stångån som vanligt. Det känns sådär om jag ska va ärlig. Jag ser ut som en pensionär när jag är ute och springer. Det är till och med synd att kalla det springa. Lunka, släpa benen efter mig... ja synonymerna är nog många. Hur som helst! Jag har förlorat förmågan att inte bry mig om vad folk tycker när de ser mig flåsande och krypande det lilla varv jag orkar runt. När Johan är med så kan jag koppla bort alla andra, men när jag springer själv så känner jag mig stendum. Egentligen är det sjukt fånigt! Även om det skulle spela någon roll vad andra tycker så kan ju inte de veta hur långt jag sprungit. Jag kanske är inne på slutet av två mil! Då är det helt OK att släpa benen efter sig.
Nä! Nu drar jag ut! Musik i öronen och vind i håret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar